Sylvsmia
Setesdal kallas ofta för Sylvsmeddalen
Med det sagt råder det ingen tvekan om att Rysstad är byn sylvsmed. Ingers farbror, Knut Sigurdsson Helle, var en av dem som förde in konsten till byn för drygt 100 år sedan. Trygve är 3:e generationens silversmed. Han är filigranmästare, med handgjort bunadsilver som specialitet. I Sylvsmia tillverkas sylve för användning på alla bunadans i Telemark, Agder och Setesdal. Idag tillverkas de flesta bunadssylv på beställning, men i vårt showroom i Sylvbui kommer det alltid att finnas ett erbjudande för dig som är på genomresa.
Vi tillverkar även smycken som kan bäras på vanliga kläder. I butiken hittar du även ett urval av varor från ledande norska producenter, bland annat souvenirer, inrednings- och presentartiklar. Fråga oss gärna om ett besök i silververkstaden, för att få det gamla hantverket demonstrerat!
Sylvbui har en stor utställning av bunadsylv gjord på sylvverkstaden.
Behöver du inte bunadsilver så finns handgjorda silversmycken från Rysstad Sylv. Det finns även ett stort urval av smycken från flera leverantörer, väskor och en del kläder. Fråga oss gärna om ett besök i silververkstaden.
För besök och bokningar, kontakta tel 406 13 763 eller post@rysstadsylv.no
Vi erbjuder guidade turer efter överenskommelse.
Vår historia
Rysstadmo är ett nästan 2 kilometer långt sandigt kärr. Där bodde också smeder för tusen år sedan. Arkeologiska utgrävningar berättar att detta var en viktig del av livsgrunden för många av dem som bodde på den torra moen, och så är det fortfarande. Men smeden har blivit silversmed. Fram till 1839 var det förbjudet att göra saker av silver åt andra än dem som fått medborgarskapsbevis i en stad, det var hårda straff för dem som ändå vågade göra det. Mycket silver stals från gruvorna i Kongsberg, och en del av detta kom även till Setesdal. Sylvsmedmeister Trygve Rysstads mammas familj kom till Setesdal från Kongsberg för 300 år sedan. De försörjde sig som smeder, men en av sönerna; Linder Andersen, gjorde också saker i sylv. Han är den förste silversmed vars namn vi känner till i Setesdal. Hans råvara var troligen stolar från gruvorna vid Kongsberg. Under andra hälften av 1800-talet kom kunskapen om att göra filigransyllar till dalen. Det födde en hel industri. I denna lilla by fanns under en period över hundra personer som arbetade med silver på ett eller annat sätt. De flesta i familjen hjälpte till att forma alla små delar som hörde till en syl. Men det var mästaren själv som lödde ihop det hela till vackra smycken. Familjen Rysstad har rika silversmedstraditioner. Hans bror Alfred är silversmed och både hans far Olav och farfar Hallvard var välkända silversmeder. Inger, Trygves hustru, är också utbildad silversmed. Hennes släktrötter går till Helle, där flera av de verkliga pionjärerna på området hade sitt arbete.
Den äldsta sylvet
Från arkeologiska utgrävningar vet vi att vikingarna också dekorerade sig med silver. Man använde också filigran, och en del av dessa smycken är så vackert gjorda att det än idag är svårt att göra kopior av samma kvalitet. Efter hand hälldes sylv i som helt tog över. Det var enklare och därför billigare att göra. Många smycken tillverkades även i andra metaller som mässing, tenn och nysilver. Från andra hälften av 1500-talet organiserade sig hantverkarna i städerna i skrån och det blev olagligt att utöva hantverket utan att vara medlem i skrået. Det krävdes lärlingsutbildning och prov. Hantverkare i byarna stämplades som kriminella. Så var fallet tills en ny hantverkslag infördes 1839. Grunden för att bestämma detta (förutom att skydda de som tillhörde borgerskapet) var att guld och silver användes som betalning, och därför fick man vara säker på att det inte var för mycket koppar inblandat. Och silvret fick stämplas av en lagligen registrerad hantverkare. Underförstått var det större chans att en lanthantverkare skulle späda ut silverhalten med för mycket koppar än en stadshantverkare. I praktiken var det tvärtom och ostämplat bondsilver ansågs mycket mer värt än stämplat stadssilver. Detta ledde till att stadens silversmeder ofta fejkade sitt silver för att lura köparna att tro att det var bondsilver och därför mer värdefullt. Att köpa silversmycken förr i tiden var med andra ord en ganska osäker affär.
Setesdal – Agder – Telemark
De första silversmederna fick silvret i klumpar. Stora klumpar som skulle smältas och formas till den form som låg till grund för att göra sylar. Silverplåtar klubbades ut, tråden gjordes genom att man drog en silverbit genom ett strykjärn med många hål – alltid med lite mindre diameter – så att det till slut blev tråd. På vissa ställen används tråden som den är, på andra ställen tvinnas flera trådar ihop. Även om en del av råvaran idag kommer färdigbehandlad i form av plåtar, tråd och löv, är det de gamla teknikerna som fortfarande används. Trygve Rysstad fortsätter sylsmidet i tredje generationen, och fortsätter traditionen genom att fortfarande tillverka de gamla sylarna, av vilka tusentals har tillverkats i Setesdal genom tiderna. Som smed är han 8:e generationen efter Anders Pedersen, stamfader till många av de mest kända ryska medborgarna. Trygve Rysstads silvverkstaden är idag ett av de största hantverksföretagen i regionen som är specialiserade på handgjorda agder- och telemarkssilv. Det är sylar som används till bunadar, men företaget designar även egna smycken för användning i andra sammanhang, men inspirerade av de gamla modellerna. Alla sylarna från Trygve Rysstad har en registrerad stämpel som garanti för gott hantverk.
Från ett bord vid fönstret till en modern verkstad
Den första licensen att arbeta som silversmed gavs av Valle heradstyre den 29 december 12 till Sigurd Hallvardsson Rysstad. Han var också vanlig smed, och hade sitt hembygdsgård på marken 1851 meter norr om Sølvgarden. Skogsodling var en tung industri och för den som ville komma igång var första steget att tillverka verktyg. Små tång, tång, tång, filar och sågar var allt som var absolut nödvändigt. Om utgifterna gick att spara så var det bara att sätta igång. De gjorde även stora reseskåp i trä, till exempel dragbänken att göra silvertråd med. Arbetet utfördes på vinden, gärna på ett bord under (det ena) fönstret, så att man fick det nödvändiga ljuset för att utföra arbetet. Lödning gjordes med en fotogenlampa. Denna hade en lång pip där man stoppade en trasa indränkt i fotogen. För att uppnå en tillräckligt hög temperatur för lödning användes ett blåsrör.
När Hallvard T. Hovet, farfar till Trygve, 1927 köpte fastigheten Breiveg uppför hotellet, var det fortfarande så här. Ett bord under fönstret som barnen hade blivit tillsagda att hålla sig långt ifrån. När nästa generation etablerade sig direkt efter kriget lät Trygve sin far, Olav H. Rysstad, inreda ett litet rum inne i köket. Särskilt lödning och användning av olika syrabad gjorde att det var vettigt att få bort detta från där människor vistades. Men mamma Sigrid A. Rysstad envisades med att göra sin del av tillverkningen i köket, curling (göra rosmönster med silvertråd), virka löv osv.
Med tiden blev det lättare. Vid julen 1946 fick byn elektricitet och efter hand underlättade olika elektriska maskiner arbetet. Handborren, som användes för att vrida tråd, byttes ut mot en elektrisk borr, och blåslampan hade hård konkurrens med propangasen när det gällde lödning. Vilken tid man tog steget över från det gamla till det nya hade med ekonomi att göra. Ett steg i taget var en bra tumregel, även om det inte nödvändigtvis gick så snabbt som man hade velat. Regeln var att varje man fick klara sig själv. Ingen hade hört talas om ekonomiskt stöd för att etablera ett företag. Under 1980-talet genomgick silversmedsyrket i Setesdal vad vi kan kalla en professionalisering. Traditionellt baserades all försäljning av silver på direktkontakt mellan producent och köpare.
Stiftelsetraditionerna i Setesdal hade ett stort behov av vad vi kan kalla brukssilver. Vi funderar på skjortknappar, nackknappar, hornringar och bältesspännen mm som var helt nödvändiga för att hålla dräkten på plats. Den som behövde en syl eller en knapp köpte direkt av sylsmeden. Så småningom blev det många silversmeder. Så många att det var nödvändigt att tänka alternativt. En lösning var att sitta hela vintern och göra sylar, stora som små, och när våren kom, packa allt i en stor väska och åka på handelsresa till Telemark eller Hardanger. Andra satte upp en skylt längs postvägen och efter hand som biltrafiken ökade siktade många på att sälja till turister. Som vanligt var inte turisterna ute efter bunadsilver. Bunad var inte "in" på 1930-talet. Sedan tillverkade silversmeden ringar med orden MINNE på – en minnesring från Setesdal. Små spännen i olika former var lätta att sälja till resenärerna. Det var en riktig souvenir, samtidigt som den gick att köpa för en rimlig peng.
De stora bunadsyllarna har alltid varit en dyr investering. Den första som byggde en egen silversmedsbutik var Torleiv H. Bjørgums Sylvartun i början av 1960-talet. Samtidigt dök det upp små kiosker på flera ställen i byarna, där silversmycken var en viktig handelsvara. Rysstad Camping, som var föregångaren till det som idag är Sølvgarden Hotell, hade kioskbutik fram till 1977. Sedan kom servicehuset med sanitet i källaren, butik och verkstad. Sedan dess har det bara gått framåt. Idag är sylvsmian och försäljningslokalen en integrerad del av Sølvgarden hotell.
