Sylvsmia
RysstadSylv

Setesdal kallas ofta för Sylvsmeddalen

Som sagt, det råder ingen tvekan om att Rysstad är sylvsmedbygda. Ingers farbror, Knut Sigurdsson Helle, var en av dem som förde in konsten till byn för drygt 100 år sedan. Trygve är 3:e generationens silversmed. Han är en filigranmästare, med handgjort bunadsilver som specialitet. I Sylvsmia gjordes sylv för användning på alla bunad i Telemark, Agder och Setesdal. Det mesta av bunadssilvret tillverkas idag på beställning, men i vår outlet i Sylvbui kommer det alltid att finnas ett erbjudande för dig som är på genomresa.

Vi gör även smycken som kan användas på vanliga kläder. I butiken hittar du även ett urval av varor från ledande norska tillverkare, bland annat souvenirer, inrednings- och presentartiklar. Fråga oss gärna om ett besök i silververkstaden, för att visa upp det gamla hantverket!

Vår historia

Rysstadmo är en nästan 2 kilometer lång sandbank. Det fanns också smeder där för tusen år sedan. Arkeologiska utgrävningar berättar att detta var en viktig del av försörjningen för många av dem som bjöd på den torra moen, och så är det. Men smeden har vårtor silversmed. Fram till 1839 var det förbjudet att göra saker av silver åt andra än dem som hade löst medborgarskapsbrev i en stad.Det var hårda straff för dem som fortfarande vågade göra det. En hel del silver stals från gruvorna i Kongsberg och en del av detta kom även till Setesdal. Sylvsmedmeister Trygve Rysstads mammas släkt kom till Setesdal från Kongsberg för 300 år sedan. De livnärde sig som smeder, men en av sönerna; Linder Andersen, gjorde också saker i sylv. Han är den första silversmeden vi känner till namnet på i Setesdal. Förmodligen var råvaran hans stolar från gruvorna vid Kongsberg. Under andra hälften av 1800-talet kom kunskapen om att göra filigranstavelser till dalen. Det gav grogrund för en hel industri. I denna lilla by fanns under en period över hundra personer som på ett eller annat sätt arbetade med sylv. De flesta i familjen var med och forma alla smådelar som hörde till en syl. Men det var mästaren själv som lödde ihop det hela till vackra smycken. Familjen Rysstad har rika silversmedstraditioner. Hans bror Alfred är silversmed och både hans far Olav och farfar Hallvard var välkända silversmeder. Inger, Trygves hustru, är också utbildad silversmed. Hennes släktrötter går till Helle, där flera av de verkliga pionjärerna på området hade sitt arbete.

Det äldsta silvret

Från arkeologiska utgrävningar vet vi att vikingarna också smyckade sig med silver. Man använde också filigran, och en del av dessa smycken är så vackert gjorda att det än i dag är svårt att göra kopior av samma kvalitet. Efter en kvart var det gjutet silver som helt tog över. Det var lättare och därför billigare att göra. Många smycken gjordes också av andra metaller som mässing, tenn och silver. Från andra hälften av 1500 organiserade sig hantverkarna i städerna i skrån, och det var olagligt att utöva hantverket utan att någon var med i skrået. Det krävdes lärlingsutbildning och prov. Hantverkare i byarna stämplades som kriminella. Så var fallet tills en ny hantverkslag trädde i kraft 1839. Det grundläggande skälet till att man beslutade detta (förutom att skydda dem som tillhörde borgerskapet) var att guld och silver användes för betalning, och därför fick man vara säker på att var inte blandat för mycket koppar upp. Och silvret fick stämplas av en lagligen registrerad hantverkare. Underförstått var det större chans att en byhantverkare skulle späda ut silverhalten med för mycket koppar än en stadshantverkare. I praktiken var det tvärtom och ostämplat bondsilver räknades som mycket generösare än stämplat stadssilver. Som ett resultat avstod stadens silversmeder ofta från att stämpla sitt silver för att lura köparna att tro att det var bondsilver och därför mer värdefullt. Med andra ord en ganska osäker affär att köpa silversmycken förr i tiden.

Setesdal - Agder - Telemark

De första silversmederna fick silvret i klumpar. Stora klumpar som fick smälta och formas till den form som låg till grund för att göra sylar. Silverplåtar klubbades ut, tråden gjordes genom att man drog en bit silver genom ett strykjärn med många hål – hela tiden med lite mindre diameter – så att det till slut blev tråd. På vissa ställen används tråden som den är, på andra ställen tvinnas flera trådar ihop. Även om en del av råvaran idag är färdigbehandlad i form av plåtar, tråd och löv är det de gamla teknikerna som fortfarande används. Trygve Rysstad fortsätter silversmedsyrket i tredje generationen, och upprätthåller traditionen genom att göra de gamla stavelser som tusentals människor har gjort i Setesdal genom tiderna. Som smed är han 8:e generationen efter Anders Pedersen, stamfader till många av de mest kända Rysstadsmederna. Trygve Rysstads Sylvverkstaden är idag ett av de största hantverksföretagen i regionen som är specialiserade på handgjort agder- och telemarksilver. Det är hängslen som används till bunadar, men företaget designar även egna smycken för användning i andra sammanhang, men inspirerade av de gamla modellerna. Alla sigill från Trygve Rysstad har en registrerad stämpel som garanti för gott handarbete.

Från bord vid fönstret till modern verkstad

Den första licensen att verka som silversmed beviljades av Valle Heradstyre den 29 december 12 till Sigurd Hallvardsson Rysstad. Han var också vanlig smed, och hade sitt hembygdsgård på åkern 1851 meter norr om Sølvgarden. Silversmidebranschen var en industri och för den som ville komma igång var första steget att tillverka verktyg. Små tång, tång, tång, filar och sågar var allt som var absolut nödvändigt. Skulle utgifterna kunna sparas, ja då var det bara att sätta igång. Även stora träskåp, till exempel dragbänken att göra silvertråd med, tillverkade de själva. Arbetet utfördes i stogan, gärna på ett bord under (ett) fönster, så att man fick det nödvändiga ljuset för att utföra arbetet. Lödningen gjordes med hjälp av en paraffinlampa. Den här hade en lång pip där en fyllning fylld med paraffin var stoppad. För att uppnå en tillräckligt hög temperatur för att löda användes ett blåsrör.

När Hallvard T. Hovet, Trygves farfar, 1927 fick köpa fastigheten Breiveg på ovansidan av vägen från hotellet var det så här. Ett bord under fönstret som barnen hade blivit tillsagda att hålla sig borta från. När nästa generation etablerade sig direkt efter kriget inredde Trygves pappa, Olav H. Rysstad, ett litet rum inne i köket. Särskilt lödningen och användningen av olika syrabad antydde att det var vettigt att få bort detta från där människor vistades. Men mamma Sigrid A. Rysstad fortsatte att göra sin del av produktionen i köket, curling (gör ett rosmönster med silvertråd), kroka på löv mm.

Med tiden blev det lättare. Till julen 1946 fick byn elektrisk ström och efter en kvart underlättade olika elmaskiner arbetet. Handborren, som användes för att vrida tråd, byttes ut mot en elektrisk borr, och blåslampan fick hård konkurrens med propangasen när den skulle lödas. Vilken tid man tog steget över från det gamla till det nya hade med ekonomi att göra. Ett steg i taget var en bra regel, även om det inte nödvändigtvis gick så snabbt som man hade trott. Regeln var att varje man måste klara sig själv. Ingen hade hört talas om ekonomiskt stöd för etablering av företag. Under 1980-talet genomgick silversmedsyrket i Setesdal vad vi kan kalla en professionalisering. Traditionellt baserades all försäljning av sylv på direktkontakt mellan producent och köpare.

Bunadtraditionerna i Setesdal hade ett stort behov av vad vi kan kalla brukssilver. Vi tänker bland annat på skjortknappar, nackknappar, hornringar och bältesspännen mm som var absolut nödvändiga för att hålla dräkten på plats. Den som satte på en syl eller en knapp, köpte direkt av silversmeden. Efter en kvart var det många silversmeder. Så många att det fanns ett behov av att tänka alternativt. En lösning var att sitta hela vintern och göra markiser, stora som små, och när våren kom, packa allt i en stor väska och resa på en handelsresa till Telemark eller Hardanger. Andra satte upp en skylt längs postvägen, och efter en kvart när biltrafiken ökade siktade många på att sälja till turister. Turisterna var oftast inte ute efter bunadssylv. Bunad var inte "in" på 1930-talet. Sedan gjorde silversmeden ringar som det stod MINNE av ett minne från Setesdal. Små spännen i olika former var lätta att sälja till besökarna. Det var en riktig souvenir, samtidigt som den gick att köpa för ett rimligt pris.

De stora bunadsseglen har alltid varit en dyr investering. Den första som byggde en egen silversmedsbutik var Torleiv H. Bjørgums Sylvartun i början av 1960-talet. Samtidigt dök det upp små kiosker på flera ställen i byarna, där silversmycken var en viktig handelsvara. Rysstad Camping, som var föregångaren till det som idag är Sølvgarden Hotell, hade kioskhall fram till 1977. Sedan kom servicehuset med sanitet i källaren, butik och verkstad. Sidan har bara gått framåt. Idag är sylvsmia och outleten en integrerad del av Sølvgarden hotell.